Så här börjar dagens äventyr:
Jag var på väg hem efter att jag varit och tränat. Jag passade på att gå in på hemköp och handla lite på vägen. När jag kom till busshållplatsen var det 14min till nästa buss, så jag bestämde mig för att gå hem.
I korsningen mellan Röda Korset och Igor stod en gammal man. Han klamrade sig fast vid husväggen med fingertopparna och försökte stödja sig på sin lilla rullator, men den bara rullade iväg. Det var 21grader och stekande sol där han stod och han hade en tjock fleece-tröja på sig. Det var ganska tydligt att han skulle ramla.
Jag gick fram till honom, hjälpte honom att stå och frågade om jag kunde hjälpa honom, han sa att han skulle till Konsum och köpa cigaretter, Konsum låg ca.100m från där han stod. Jag frågade honom hur han skulle ta sig dit, han sa att om jag satt på hans rullator så kunde han gå med den, jag sa att det nog var bättre om han satt sig på rullatorn så kunde jag köra honom.
Sagt och gjort, så bar det iväg! Det är väldigt svårt att skjutsa någon på en rullator, den är inte byggd för det, det är lite som att skjutsa någon på en skrivbordsstol, och det är ännu svårare om man också bär på en gymväska, en handväska och en matkasse. Det gick ganska långsamt, han halkade ner så vi fick stanna flera gånger och det var inte lätt att ta sig förbi alla trottoarkanter. Till slut kom vi fram till Konsum och tog hissen ner, där fick vi hjälp av en snäll kassörska som hjälpte oss att handla cigaretter.
När det var gjort så frågade jag om vi inte skulle ringa efter en taxi men han ville att jag skulle gå med honom hem. Det är nu jag måste fundera, hur ska jag göra? vem ska man ringa om man hittar en borttappad gubbe? Jag bestämde mig för att jag skulle gå med honom hem, jag tänkte att det ju inte kan vara så långt eftersom han knappt kunde gå.
Så då bar det iväg, igen, upp för trottoarkanter och nedför, över vägar, kullersten och hål i marken. När vi började närma oss Härrgärdsskolan, ca 300m från där jag hittade honom så sa han att det där röda tegelhuset där framme var där han bodde. Men när vi kom dit var alla dörrar låsta och hans namn fanns inte på någon av dem.
Jag frågade honom om han var säker på att det var det här huset och då sa han att, nej, det var han inte. Jisses, tänkte jag. Så jag frågade honom om han hade ett telefonnummer till någon som vi kunde ringa, som kunde berätta var han bodde, men nej, det hade han inte.
Över hustaken lite längre bort så skymtade jag ett annat rött tegelhus och då ringde det en liten klocka i mitt huvud, var det inte där servicehuset låg? Jag tänkte att dit går vi, om det inte är där han bor så kanske de kan hjälpa mig att hjälpa honom hem. Så ca 200m och fyra trottoarkanter senare så åkte vi in på servicehuset. Han sa att jo men här är det, men jag tänkte att det var bäst att gå fram till receptionen och fråga.
Såklart att det var här han bodde, de hade letat efter honom och hans son hade letat efter honom. En skötare frågade vem jag var och jag sa att jag hade hittat honom, hon frågade hur jag visste att det var hit han skulle, då svarade jag att jag hade chansat :) Hon tyckte att hon kunde ta över från mig nu men jag kände att om jag har puttat, dragit och rullat hit honom så kan jag ta den sista biten också. Når vi kom till hissen sa vi hejdå, han var en jätte trevlig gammal man från Luleå och jag sa åt honom att han inte fick gå ut något mer nu, det sa han att han inte skulle göra och så tackade han mig jätte mycket och kramade min hand länge.
Det kändes som att jag fått två gympass på raden, jag var helt slut och väldigt solbränd eftersom det tagit över en halvtimme att gå dit. Så jag frågade receptionen om jag skulle kunna få lite vatten och det sa tjejen där att det kunde jag få, jag fick gå in i deras lilla personalrum innanför receptionsdisken.
När jag stod där inne och drack vatten ur en liten plastmugg kom det in flera personer ur personalen och frågade mig hur det hade gått till och tackade mig och sa att jag var jätte snäll :) Jag är inte van vid att få berömm av någon när jag gör sånt här, jag hjälper ofta de som har det svårt som jag träffar ute, men förutom deras tack, så är det ingen som bryr sig, oftast går folk bara förbi, vilket brukar kunna göra mig lite irriterad. Så jag blev jätte glad!
Det kom in en kvinna som såg ut att vara nån slags chef och berömde mig och sa att jag skulle få en glass, jag var inte alls beredd på det så jag trodde först att hon hade sagt fel och sa nej, men hon sa jo, ta en glass. Så jag tog en Magnum och tackade så mycket, men då tackade personalen mig igen, då sa jag att det var inga problem, jag fick ju en glass :) Så jag tackade för glassen igen och gick därifrån. Det kändes som att personalen var lika förvånade över det jag gjorde som jag var över att bli tackad och belönad :)
Så, nu är jag äntligen hemma!
Jag med min Magnum